Comin' Home

Jag har tänkt på mycket idag både stora och små saker och tja här kommer allt... detta är alltså ett sjuukt långt inlägg. Lite nytt, lite gammalt skit.

Läs om du vill eller sätt på en bra låt istället :)

De senaste dagarna har jag lyssnat väldigt mycket på City and Colours låt Sleeping Sickness. Den är verkligen sorgligt underbar och förklarar väldigt bra hur man kan känna sig ibland. Jag tror alla någon gång känt sig deppig,hjälplös och hopplös. De senaste veckorna av mitt liv har jag känt mig lite så.

Jag hade bland annat mitt första "stora mental breakdown" under lovet. Det har inte hänt något speciellt i mitt liv men när allt lagts på en trave och tryckte ned på mig orkade jag till slut inte mer. Det behövde inte heller vara stora saker utan till exempel någon som inte lyssnade eller väntade på mig, någon som hastigt gick bort, något prov som gick dåligt eller att någon betedde sig konstigt mot mig.

För ibland känner jag

"And i'm afraid to sleep because of what haunts me,
such as living with the uncertainty,
that i'll never find the words to say which would completely explain,
just how i'm breaking down.

Someone come and,
someone come and save my life."

Som City and Colour sjunger så vackert med sin speciella röst.

Jag känner mig lite som Gary Go sjunger i Wonderful
Say "I am"
Say "I am"
Say "I am wonderful"

Jag känner att jag skulle behöva en Bruno Mars som säger
"When I see your face
There's not a thing that I would change
'Cause you're amazing
Just the way you are"


För det är liksom lite som Elinor Dashwood säger i Förnuft och känsla "It is bewitching to think one's happiness depends on one person, -but it is not always possible." Sedan får hon ju sin kära Edward i slutet men that's not the point.

The point kära vänner är alltså att vi, i alla fall jag, hoppas på att bli accepterade av andra människor för att bli lyckliga. Drömmen att någon kommer och räddar oss. Oftast glöms då den viktigaste person i världen bort, dig själv. I väntan på att andra ska bekräfta mig skiter jag i att göra det själv. Så ta en stund för dig själv, måla tånaglarna, baka en kaka eller sjung en sång och känn hur j*vla bra du är på egen hand.

Oscar Wilde: "Be yourself, everyone else is taken".

Jag har också funderat på olika peronslighets-drag idag och hur man kan tro att man är bra på något och så är man inte det ;p:P:P;P:P.

Jag har alltid trott att jag är en bra lyssnare (och tro mig ibland äger jag på detta) men insett att jag nog inte är det i de absolut viktigaste situationerna.

Sedan finns det också människor som inte är så bra på att lyssna, de är väldigt inne i sig själva och har svårt att se andra. Då menar jag inte att de gör det med flit för att vara taskiga de bara är sådana helt enkelt.

Vidare har jag också filosoferat över att de flesta personer som är lite högljudda, öppna, pratsamma och sociala är ofta mycket omtyckta av andra. Länge har jag velat vara just en sådan person men insett att jag är inte så och det är ok. Jag är lite tystare, lite mer i bakgrunden men det är nog där jag trivs som bäst just nu. Jag är bra på att iaktta situationer och personer och lägga dessa små detaljer på minnet.

'''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''

Men så conclusion idag:
Jag har insett att det bara är jag själv som kan hjälpa mig att komma ut ur min depp-period. Men små saker som att diskutera Uggle-brev från Hoqwarts med en gammal vän, stå på händer i korridoren under kemi-lektionen, dansa House med käraste syster och baka muffins kan hjälpa mig på traven till att bli gladare.

Puss hej